sofiefagerstrom

uscha..
imorse var jag tvungen o lämna mamma ensam hemma när jag skulle till körskolan, trots att hon hade svimmat nån halvtimme innan och var helt yr, svag, hade kramper och "förlamad" på ena sidan av munnen.
hon sa att hon inte ville vara ensam och hade gråten i halsen och jag var tvungen o dra iaf, åh :( fyfan vilken svikar-känsla av mig..
jag bad iaf simon ringa hem sen för att höra hur det var med henne, men hennes mobil var nu avstängd och ingen svarade hemma. Då for 78 tankar runt i huvudet, om hur elak jag var som drog, om hur elak jag var som tog med henne till stan igår och inte gick hem på direkten när mamma sa att hon var trött och inte orkade gå mer. för jag vet nämligen att så fort min mamma känner att någonting är på gång, så är det det.
Hon mådde illa när vi kom hem sen igårkväll. Och vi somnade bredvid varandra i mamma o pappas säng.

imorse när jag låg o halvsov så hörde jag simon ropa på både mig och pappa med oro i rösten. Det var då mamma svimmade. Sedan ringde pappa mig och berättade att mamma hade lyckats ringa honom till firman ungefär en kvart efter att jag dragit, och bara fått fram vissa ljud, men sen lyckats säga att pappa behövde komma hem fort. Pappa kom hem, ambulansen kom, och så var mamma påväg till akuten pga av att hon var okontaktbar.
det var första gången på säkert några år, som jag hörde pappa gråta.
Nu sitter jag här hemma och vet ingenting mer än att de tar ekg (?) test på henne, och röntgar osv.

Innan när jag kom hem och gick in i köket för att ringa pappa igen, så såg jag en lapp mamma hade skrivit imorse
"godmorgon simon, jag gör dina mackor idag på morgonen, jag lovar!! puss ma"
och det gjorde så jag brast i tårar. Hon har så många måsten hela tiden och ska laga mat, jobba och få iordning alla siffor, och ställer upp hela tiden och stressar utan att säga ifrån.
Hon tömmde även blod häromdagen för att andra ska kunna använda det ifall de blir sjuka, utan att tänka på att hon själv alltid mår så dåligt efter att hon gjort det. Men aldrig så här pass dåligt..
på något sätt önskar jag att det kan vara pga det, att det kanske är järnbrist eller något som går att fixa..

nu ska jag sluta skriva men vill bara säga att mammor är verkligen allt och man borde visa sin uppskattning så sjukt mycket mer än vad man gör. Dem ska inte tas för givet eller köras över. Och man ska lyssna när de talar och respektera.
Dem vet nämligen alltid allt, vart allt ligger som man själv inte hittar, vad som är den bästa lösningen på ens problem, vart man ska vända sig när man som jag nu har fått jätteont i ryggen.. två sekunder senare så har hon bokat in en massör.
Och ger alltid de bästa pepptalket.

Jag älskar Dig mamma!